”Jag vet inte vad som hade hänt om det här inte hade hänt. Jag är inte säker på hur länge jag hade hållit på så som jag mådde.”

Ärligt talat mådde jag riktigt dåligt. Jag hade starka självmordstankar och hade haft dem i några år. Jag hade mycket värk i kroppen. Mitt huvud var väldigt grumligt. Jag kände att allt bara var hopplöst. Du vet, mitt nervsystem var liksom hela tiden i kamp eller flykt. Och jag visste bara inte vad jag skulle göra. Jag var verkligen, verkligen, jag vet inte, jag känner verkligen att det här har räddat mig på ett sätt, för jag vet inte vad som hade hänt om det här inte hade hänt. Jag är inte säker på hur länge jag hade hållit på så som jag mådde. Så det gjorde verkligen, du vet, jag kunde bara inte fatta hur jag gick in där, i princip bara ett trasigt skal av en man, du vet, som försökte dölja det. Och sedan liksom gick ut på andra sidan och kände mig nästan som ett nyfött barn igen, eller ett litet barn som bara är glatt och skrattar och älskar det, full av glädje, full av ren skönhet, så exalterat och intresserat, där jag hade tappat allt intresse för allting. Och jag gick dit liksom. Jag tänkte, jag hoppas, jag hoppas att det här gör något, för om det inte gör det vet jag inte var jag kommer att hamna och vad jag ska göra. Jag är verkligen less på att må som jag mår. Och jag tror att man ibland inte inser hur dåligt man mår, för man är mitt uppe i det. Och det är inte förrän något förändras radikalt som man går, wow, det där var, det var några riktigt, riktigt skitdåliga jävla tider. Och mitt huvud, du vet, och jag känner att mitt huvud är klarare. Värken har försvunnit från ryggen och knäna och benen. Och jag har vanligtvis mycket värk. Jag föll av en häst när jag var ungefär 12 och skadade ryggen riktigt, riktigt illa. Och jag har alltid haft den värken genom hela livet, där jag liksom går runt stel och inte tränar så mycket som jag kan. Springer inte. Gör inte mycket saker för att det gör ont i ryggen, du vet. Och jag minns att jag satt där medan Clayton avslutade [Vādma]-sessionen med resten av gruppen. Och jag tänkte, kanske 20 minuter eller så. Vanligtvis har jag myrkrypningar i benen efter 10 minuter. Och jag bara satt där så lycklig, så tillfreds, ingen smärta, ingenting, bara full av glädje. Jag kunde inte hitta något som egentligen, du vet, fick mig att vilja lysa eller något. Du vet, jag var bara så vilsen och deprimerad och allting kändes hopplöst, du vet. Ja, det var bara, det var förfärligt. Det var förfärligt. Det var det verkligen. Jag pratade med en vän om det i dag och jag bara bröt ihop. Jag tänkte, för jag minns hur jag kände, du vet, och sedan när de pratar med mig nu säger de, du är så annorlunda. Du är som en annan människa. I stunden, du vet, bara tonade ut hela tiden och betedde mig som om, du vet, jag brukade verka ointresserad, men mitt fokus, jag kunde bara inte hålla fokus. Började tänka på andra saker, du vet, när jag försökte lyssna på folk. De tror bara att jag är oförskämd för att jag inte kan fan vara kvar i stunden. Och sedan tänker jag på så många andra saker att det verkligen påverkar mig bland människor. Och de får liksom den här idén, vad är det för fel på honom? Han är bara... Jag var hela tiden nervös. Jag var hela tiden orolig, kände mig inte tillräckligt bra, klandrade mig själv hela tiden för saker. Ja, det var bara förfärligt. Och att komma ut på andra sidan av det, jag känner att jag precis har fått en ny chans i livet. Allt har liksom förnyats, du vet, och jag kunde inte vara gladare. Jag kan verkligen inte fatta hur annorlunda jag känner mig. Det är som en helt annan människa. Det är en hel [Vādma]-reset. Det är ett väl valt namn, för den gör verkligen det. Den återställer dig. Och det är inte flummigt. Det är det mest fantastiska som har hänt mig. Och det här är liksom dag två. Och jag är gladare än jag har varit på länge. Jag insåg hur olycklig och instabil min psykiska hälsa var. Så har det varit i minst 10, 15 år. Och helt plötsligt var det som att jag vaknade, du vet, ur ett svart moln. Och jag kan se solen igen. Jag kan känna allting. Jag är musiker. Jag började spela gitarr. Och jag tänkte, det låter fantastiskt. Det känns riktigt bra. Och jag njuter verkligen. Det var som när jag var 13 år och precis hade börjat. Så, jag var tveksam när jag först hörde talas om det, du vet. Och jag har aldrig sett något liknande förut. Min mamma var faktiskt andlig healer och höll på med Reiki och en hel massa olika saker. Men inget av det var så djupgående och så grundligt när det gäller att få ut, du vet, det du inte behöver längre. Du vet, vi har mycket smärta och trauma som har följt med genom åren. Men det är som att lärdomen finns kvar, du vet, men man känner inte energin från det längre. Så jag är så peppad, du vet, inför resten av mitt liv, du vet. Men redan efter två dagar tänker jag, wow, det här är något djupt och fantastiskt, du vet. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag tror inte att man verkligen kan förklara det förrän man gör det, du vet. Redan när jag först kom dit tänkte jag, är det här flummigt? Vad är det? Vad är det? Vem är den här Clayton-killen? Vad? Han ska återställa mitt nervsystem och få mig att må bra igen? Okej, vad är det vi pratar om, du vet. Men det gjorde han absolut och det blåste bara bort mig. Och alla andra i rummet och alla runt omkring oss var bara, wow, du vet. Och det är de bästa pengar jag någonsin har lagt på min hälsa och min psykiska hälsa, överlägset. Och det är de bästa pengar jag någonsin har lagt på min hälsa och min psykiska hälsa. Och jag tänker, wow, jag är så peppad. Och jag tänker, wow.