”Jag tror att det inte finns några ord, men för mig har det definitivt varit som att återvända till ursprunget, till essensen, att återansluta till något heligt, till det djupaste…”

Jag tror att det inte finns några ord, men för mig har det definitivt varit som att återvända till ursprunget, till essensen, att återansluta till något heligt, till det djupaste som finns i mig. Och framför allt att nu förstå att i den lätthet som anden rör sig i kan också kroppen röra sig, och vara i nuet hela tiden utan bördor, utan skuld, utan bagage. Jag går härifrån lycklig. Tusen tack, Víctor. Och vad mer insåg du om de stadier du gick igenom på varje nivå? Jag tror att det mest slående är att jag insåg att jag inte andades. När, jag tror att det var vid den andra porten, jag insåg att det jag trodde var andning inte var andning, eftersom jag insåg att, alltså, luften nådde egentligen inte ner till mina lungor. Och ögonblicket då det var som om jag hade släppt något och fyllt lungorna med luft, det var något häpnadsväckande. Alltså, det var magiskt, eftersom det är så behagligt att känna hur syret kommer in i en själv och hur det tar hand om att rena och avgifta. Och då insåg jag att det fanns en propp inom mig som inte lät mig andas. Andas, eller hur? Och om du inte andas, då är du inte fullt närvarande i livet. Nej, du flödar inte. Okej. Och sedan de följande? De följande var att komma in i en temperatur som om de hade lagt mig, Víctor, på glödande kol, och det var en hetta som steg och exploderade i mitt huvud, och det var som att komma in i en virvel av väldigt mycket energi. Men samtidigt var det som om min kropp förlamades och vid något tillfälle hade jag en rädsla för att dö. Men jag förstod att det inte var den fysiska döden, utan döden av det jag behövde släppa taget om, det gamla jaget som en del av mig fortfarande höll fast vid. Så, tusen tack.

JAG INSÅG
ATT JAG INTE
ANDADES

Creo que no hay palabras, pero sin duda es como un, para mí ha sido como volver al origen, a la esencia, a reconectar con un sagrado, con lo más profundo que hay en mí. Y sobre todo ahora entender que en esa ligereza en la que se mueve el espíritu también se puede mover el cuerpo y estar en el momento presente todo el tiempo sin cargas, sin culpas, sin maletas. Me voy feliz. Muchísimas gracias, Víctor. ¿Y de qué más te diste cuenta de las etapas que fuiste pasando en cada nivel? Creo que lo más impresionante es que me di cuenta que no estaba respirando. Cuando, creo que fue en la segunda puerta que me di cuenta que lo que yo creía que era respiración no era respiración, porque me di cuenta que, o sea, el aire no llegaba realmente a mis pulmones. Y el momento en el que como si hubiera liberado algo y me hubiera llenado los pulmones de aire, fue como, o sea, fue algo impresionante. O sea, eso fue mágico porque es como tan placentero sentir cómo entra este oxígeno a uno mismo y cómo se encarga de limpiar y depurar. Y entonces me di cuenta que había un tapón dentro de mí que no me estaba permitiendo respirar. Respirar, ¿no? Y si no respiras, pues no estás pleno en la vida. No, no estás fluyendo. Ok. ¿Y luego los siguientes? Los siguientes fue entrar como en una temperatura que es como si me hubieran puesto, Víctor, como en unas brasas y era un calor que subía y explotaba en mi cabeza y era como entrar como en un vórtice de mucha energía. Pero al mismo tiempo mi cuerpo era como si se paralizara y en algún momento tuve tiempo, un miedo a morir. Pero entendí que no era la muerte física, sino era la muerte de lo que tenía que dejar ir, que era ese viejo yo que todavía una parte de mí se seguía aferrando. Así es que muchas gracias.

ES QUE ME DE
CUENTA QUE NO
ESTABA RESPIRANDO