”Det som förändrade allt var att du stannade hos mig.”

Det som förändrade allt var att du
stannade hos mig. Så länge jag kan
minnas har jag burit min sorg ensam
eftersom människorna runt omkring mig
inte visste hur de skulle hålla det
utrymmet med mig. Att någon helt enkelt stannade kvar och var närvarande
utan att försöka ändra eller fixa det jag
kände var något jag aldrig hade
upplevt förut. För första gången jag kan minnas kände jag mig
verkligen trygg i en mans famn. Jag tror
att det är därför det kändes så betydelsefullt. Den
känslan av trygghet gjorde att jag kunde släppa
känslor som jag hade burit på under väldigt
lång tid. För första gången känns det inte
som att jag försöker tänka mig igenom
min läkning. Det känns som att min kropp
äntligen har börjat leda vägen. När jag funderar över din feedback kan jag också
se det mönster du pratade om. Jag har
ägnat så stor del av mitt liv åt att tro att jag måste
göra allt rätt och åt att frukta
att misslyckas. Till och med i det ögonblicket kom jag
på mig själv med att bedöma om jag gjorde det
"riktigt" i stället för att bara låta min
kropp leda. Jag börjar inse
att läkning för mig kanske handlar mindre om att
anstränga mig hårdare och mer om att lära mig
att ge efter, lita och släppa kontrollen. När jag tänker tillbaka är jag faktiskt tacksam
att du intuitivt visste att du inte skulle ta mig
något djupare. Jag tror inte att mitt nervsystem
var redo. Det känns som att jag släppte
precis det jag var redo för i det
ögonblicket, och kanske är det därför en del av mig, när
rädslan hade lagt sig,
ville gå tillbaka in. Inte för att det
var lätt, utan för att jag visste att det fanns
mer där när tiden var rätt.