”Hej, kära Tanja, först vill jag få sagt en sak: Jag såg din bild, eller din story, på Instagram – och vilken vacker bild på dig.”

Hej, kära Tanja,
först vill jag få sagt en sak: Jag såg din bild, eller din story, på Instagram – och vilken vacker bild på dig. Den fick mig att lysa direkt. Jag tänkte bara: Vilken fantastisk kvinna. Det ville jag verkligen skicka med dig. Hur mår jag just nu? Testerna kommer lite då och då, och samtidigt hittar jag också hela tiden tillbaka till det här lugnet, den här tryggheten, det här förtroendet. Det kommer upp mycket, eftersom jag känner att mitt system har en annan stabilitet. Framför allt i mina relationsteman har otroligt mycket öppnat sig och klarnat. Det är som om det verkligen föll fjäll från mina ögon. Plötsligt ser jag vilka loopar jag hela tiden har skapat åt mig själv och hur mycket av mitt faderstema jag har lagt in i dem – fast det egentligen ville bli sett. Och nu blir det helt plötsligt så tydligt och lätt att se: Vad vill jag egentligen i en relation? Var förhandlar jag inte längre? Samtidigt dyker det upp teman i min ursprungsfamilj igen. Och det är spännande att se hur den här förvridningen och lojaliteten, som jag har levt med hela mitt liv, också har hållit fast mig på något sätt. Och nu har jag känslan av att sjunka allt djupare in i vem jag egentligen är. Vad som verkligen hör till mig – och vad som helt enkelt inte var mitt och får gå. Och där finns också mer av den här känslan av: Vad ville jag egentligen? Att verkligen ha lust att göra mitt eget. Jag träffade också Laura idag och vi har börjat forma konkret vad vi vill göra. Samtidigt får jag just nu många förfrågningar om individuell coachning, och det känns helt underbart. Jag märker att jag kan ta andra priser och göra det utifrån en inre trygghet. Det känns bara riktigt bra. Och jag tar mig hela tiden de här check-in-ögonblicken. Det finns fortfarande stunder då jag tappar mig själv – men inte längre med samma intensitet. Jag märker mycket snabbare: Nej, det här är det inte just nu. Och jag är bara nyfiken på hur det fortsätter. Vår [Vādma]-session har satt otroligt mycket i rörelse. Och framför allt märker jag att jag fortfarande är väldigt förbunden med den här klarheten. Jag vill åstadkomma något, jag vill ge andra människor mod att tro på att rörelse och förbindelse är möjliga. Och där känner jag att det växer mer just nu. Och det sätter förstås också igång några teman i mig, där jag märker var jag gör mig själv för liten, var mycket fortfarande är förvridet. Men det är mer så här: Insikterna kommer, känslorna kommer med, min kropp reagerar på det, men jag flödar igenom. Det är inte längre så att jag fastnar där. Och det ger mig en känsla av fullständig egenmakt. Det behöver inte alltid vara frid och fröjd, men jag har den här vissheten: Jag tar mig igenom det. Och sedan kommer jag tillbaka till det här lugnet och vet bara att jag är här. Och det berör mig väldigt mycket just nu – det här ”Jag är här”. Jag har varje rätt att existera, att skapa och att leva mig själv. Och det går inte längre att rubba. Och det är en alldeles enorm gåva just nu.

Hallo, liebe Tanja,
erst einmal möchte ich loswerden: Ich habe dein Bild beziehungsweise deine Story auf Instagram gesehen – und was für ein schönes Bild von dir. Das hat mich direkt zum Strahlen gebracht. Ich dachte einfach: Mensch, ist das eine tolle Frau. Das wollte ich dir unbedingt mitgeben. Wie geht es mir gerade? Die Tests kommen immer mal wieder, und gleichzeitig finde ich auch immer wieder zurück in diese Ruhe, in diese Sicherheit, in dieses Vertrauen. Es kommt viel hoch, weil ich das Gefühl habe, mein System hat eine andere Stabilität. Gerade in meinen Beziehungsthemen hat sich unglaublich viel aufgetan beziehungsweise geklärt. Es ist, als würden mir wirklich Schuppen von den Augen fallen. Ich sehe plötzlich, welche Schleifen ich mir immer wieder kreiert habe und wie sehr ich mein Vaterthema da mit hineingegeben habe – obwohl das eigentlich gesehen werden wollte. Und jetzt wird es auf einmal so klar und leicht zu erkennen: Was möchte ich eigentlich in Beziehung? Wo verhandle ich nicht mehr? Gleichzeitig zeigen sich in meiner Ursprungsfamilie noch einmal Themen. Und es ist spannend zu sehen, wie diese Verdrehung und Loyalität, die ich mein Leben lang gelebt habe, mich auch irgendwo festgehalten hat. Und jetzt habe ich das Gefühl, immer tiefer in das hineinzusacken, wer ich eigentlich bin. Was wirklich zu mir gehört – und was einfach nicht meins war und gehen darf. Und da ist auch wieder mehr dieses Gefühl von: Was wollte ich eigentlich? Wirklich Lust zu haben, mein Ding zu machen. Ich habe mich heute auch mit Laura getroffen und wir haben angefangen, konkret zu gestalten, was wir machen wollen. Gleichzeitig bekomme ich gerade viele Anfragen für Einzelcoachings, und das fühlt sich total schön an. Ich merke, ich kann andere Preise nehmen und das aus einer inneren Sicherheit heraus tun. Das fühlt sich einfach richtig gut an. Und ich nehme mir immer wieder diese Check-in-Momente. Es gibt auch noch Momente, in denen ich mich verliere – aber nicht mehr in der gleichen Intensität. Ich merke viel schneller: Nee, das ist es gerade nicht. Und ich bin einfach gespannt, wie es weitergeht. Unsere [Vādma] Sitzung hat unglaublich viel bewegt. Und vor allen Dingen merke ich auch, dass ich immer noch sehr mit dieser Klarheit verbunden bin. Ich möchte etwas bewegen, ich möchte anderen Menschen Mut machen, dass Bewegung und Verbindung möglich sind. Und da habe ich das Gefühl, das wächst gerade mehr. Und das stößt natürlich auch noch mal einige Themen in mir an, wo ich merke, wo ich mich zu klein halte, wo einfach noch viel verdreht ist. Aber es ist mehr ein: Da kommen die Erkenntnisse, es kommen die Emotionen dazu, mein Körper reagiert darauf, aber ich fließe da durch. Es ist nicht mehr so, dass ich da stecken bleibe. Und das gibt mir so ein Gefühl von kompletter Eigenmacht. Es muss nicht immer alles Friede, Freude, Eierkuchen sein, aber ich habe diese Gewissheit: Ich komme da durch. Und dann komme ich wieder in diese Ruhe zurück und weiß einfach, ich bin da. Und das berührt mich gerade sehr – dieses „Ich bin da". Ich habe jedes Recht zu existieren, zu kreieren und mich zu leben. Und daran lässt sich nicht mehr rütteln. Und das ist gerade ein ganz großes Geschenk.